P har aldrig varit mycket för att fira saker, jul födelsedagar eller mors/fars dag osv har aldrig varit en stor grej i hans familj. I min har det alltid firats, även om det inte måste vara överdådigt.
Så därför så åkte vi till mina föräldrar igår och firade Fars Dag. Min pappa fick lite godis, rakvatten och en film. Men framförallt fick han träffa T, det var första gången.
P fick en bok om massmördare. Sånt intresserar honom, så även om det låter lite knäppt så var det nog en hyfsad present, han verkade gilla den åtminstone.

Vi åt tårta och stannade över dagen, sen åkte vi hem igen.
Jag tycker inte det var så avancerat, en lagom tillvänjning för P, och ett normalt firande för min familj. Jag tror att alla var rätt nöjda. Jag var det i alla fall.

/J

Idag var det dags att ta PKU-test på T. Först lämnades L på dagis, sen raka spåret till drop-in på labbet på sjukhuset för att plåga T lite. Förra gången stack man i foten, nu är det på handens ovansida. Tiderna förändras.

Jag har inte så mycket till övers för blod, så P fick hålla i sonen och själv satt jag och försökte undvika att titta på när man stack min lilla sömntuta i handen så blodet forsade och han skrek högt av smärta. Men det är som olyckor, man vill inte se, men man tittar ändå av någon konstig anledning. Jag fascineras lite av att det kan komma så mycket blod från en så liten människa dock. Sköterskan blev helt nerblodad även hon under tiden hon försökte fylla i ringarna med blodet i kanylen..

På eftermiddagen var det dags för böj-och-sträck-undersökning, dvs andra läkarundersökningen efter födseln. Allt såg bra ut utom att T gått ner 10% av sin födelsevikt, men det är å andra sidan rätt vanligt att de går ner innan de går upp, och det är ju ett faktum att han i början inte åt så värst mycket, något som han nu tar igen. Ny tid för mätning och vägning på fredag bara för att kolla i alla fall.

T äter för att bli stor och stark!

Det är ju bra att sonen är stretchig som ett gummiband och att blodbadet inte var så hemskt som det kanske lät under någon minut. Ännu bättre att man faktiskt bor i Sverige och får alla dessa tester och kontroller helt gratis till skillnad från i många andra länder. Sen att det är ett himla rännande i början är lite jobbigt när rutinerna inte satt sig så bra, men det tunnar ju ur ganska fort i alla fall.

Just det ja, kolla här, vilket läget var här för så lite som en vecka sedan..
Känns nästan overkligt att det gått en vecka sen jag skrev det där!
/J

.

 

 

I väntan på att T ska sova igen så vi kan få gå och lägga oss några timmar innan morgondagens PKU-test och läkarbesök, så hittade jag en sida med väldigt intressanta bilder, jag gillar lite mer ovanliga saker på nätet, och de här bilderna visar "vardagliga saker" som "fått liv".. Om man tittar så ser man att bilderna har en "tanke" bakom sig. Lite lätt makabert ibland, men oftast bara roligt. Sidan jag kvällssurfat på ikväll heter Bent Obejcts.

Här är också en bild på T som är lite bättre än den vi tog på sjukhuset, här tittar han åtminstone :o)

Min förra son har en pappa som äter som en mindre häst, och sonen har fått lite av de generna. Han äter mycket, men inte så han blir tjock. Antar att det beror på hög ämnesomsättning, något som jag själv skulle önska att jag hade..
T, vår lilla nykomling, har inte ätit så jättemycket de första dagarna, ungefär vad han måste enligt barnmorskorna, men inte mer. Förrän inatt. Först så skulle han inte äta alls, utan åt i protest medan han nästan sov, och då blev det ca 10-20 ml. Han ska ha minst 40. Dessutom så kräktes han upp det han fick i sig en gång, men verkade glad och nöjd ändå.
Nu under natten däremot så drog han i sig först 50 ml och nu ett par timmar senare fick det bli 60 ml. undrar vad han får i sig om en vecka?
Nåja, hellre att han äter lite mer än att han vägrar totalt. Fast det är som sambon säger, att ett friskt barn svälter inte sig självt. Särskilt inte när de är sådär små.

Nåja, nu ska jag inte fastna här, utan försöka passa på att sova lite nu när T precis somnat om, för imorgon ska L till dagis och min mamma kommer och hälsar på sitt nya barnbarn. Kan ju vara trevligt om man är vaken när hon kommer :o)

Natti!
/J

Är det såhär det ska bli att vara tvåbarnsförälder? Jag sitter uppe och väntar på att få mata och byta blöja nästa gång, eftersom jag är övertrött och inte kan somna..

Igår så sov jag inte mycket för att T skrek en del och inte riktigt ville komma till ro och sova. Idag har vi så att säga åtgärdat det problemet.
Idag har vi nämligen varit på IKEA och köpt hundbädd och kattbädd. Låter helt galet, jag vet, särskilt som vår hund redan har en BIA-bädd. Men jag läste på nätet något om att man kunde använda dessa djurbäddar till att låta barn sova i dem som riktigt små, och nu har vi köpt en större och en mindre. Den lilla står i den stora, och lindar man in T i en filt litegrann, så ligger han som en liten mumie och sover som om han fick betalt för det. Helt otroligt!

Katten vaktar "sin" bebis.. kan det ha samband med att det röda han sover i är en kattbädd?

Just nu ligger den där anordningen i mitten av vår dubbelsäng, och kommer nog göra så tills vi flyttar och får ett rum mer än vi har nu, så han kan få en egen säng att vänja sig vid. För inget kan rubba min ståndpunkt att barn ska sova i eget rum i en egen säng. Bortsett från när de är riktigt små då, eftersom det kan vara skönt att kunna övervaka så de lever utan att gå till ett annat rum..
Nu ska jag kolla om jag kan somna, för nu känner jag att jag börjar krokna lite. Kanske blir det lagom att somna tills T vaknar och vill ha mera käk igen. Lagen om alltings jävlighet, liksom.
/J

Vi har nu inte bara ett barn, utan två. Den hittills största chocken är hur fasansfullt snäll den äldre av sönerna är. Han sköter sig själv och ser på tv eller spelar spel, eller så är han med oss och sköter om sin lillebror. Eller vad vi nu hittar på. Jag trodde faktiskt att han skulle vara mer avundsjuk än vad han är. Fast just nu verkar det vara hunden som är den som stör sig mest på att ha fått konkurrens, han knorrar oavbrutet. Men han tränger sig inte på och beter sig inte hotfullt, vilket är en bra början.

Natten har inte gett mycket till sömn, så idag ska vi jaga reda på en lösning för att nykomlingen ska kunna sova bättre, vagnen var inte så poppis, han vill vara närmare oss. Vi får helt enkelt kompromissa. Känns bra, killen är bra två dygn gammal och styr redan med järnhand!
/J

Ta-daa! Klockan är lite efter tre på morgonen och jag borde sova. Åtminstone kan jag göra det till ca 05.00 innan jag måste upp, ta en dusch och åka iväg till Uppsala och lägga mig och vänta på mitt snitt. Men det går inte. Jag kan inte sova. Igår kväll var jag supertrött, kunde knappt hålla ögonen öppna, men nu.. nej.
Antar att det har lite att göra med att nu är det VERKLIGEN nedräkning.. Klockan 08.00 är det dags. Fem timmar kvar alltså. P sover dock som ett barn, så det är ju bra, att åtminstone HAN samlar lite krafter, eftersom han lär få ta hand om killen när jag sover vidare på uppvaket och BB, hehe.

Fick en fråga varför jag ska snittas. Därför att jag inte ska föda vaginalt. Av personliga skäl, inte av fysiska. Det var inte ens diskussion om något annat, utan jag informerade bara om att eftersom jag hade bra erfarenheter av sövt och planerat snitt så önskade jag samma igen. Jag fick ett okej inom någon minut, av läkaren som höll på att göra ett ultraljud. Inget Aurorasamtal, inget någonting. Bara ett okej. Väldigt skönt.

Sövningen fick jag igenom igår när jag var på inskrivning, men det var också lätt gjort, jag berättade bara att jag haft det förra gången och vad min motivering var, sen var det okej.
Det var skönt. Väldigt skönt. Nu hoppas jag bara att det går bra, men det tror jag nog, med all den kompetens som finns på Akademiska. Men det är klart att nervös är man väl alltid när det kommer tilll en operation, särskilt om man som jag, har läkarskräck.. Men hittills har alla jag träffat varit jättegulliga, så det känns bra.

Fast jag kan erkänna att jag ser fram emot att få allt överstökat och komma hem, helt klart.

Dagsläget här idag:

Trötthetsgrad: 15/10
Lungkapacitet: ca 20% kanske..
Sonens snällhetsgrad: 50-50 jättesnäll ena stunden, monster nästa. Leker med tåg just nu. (=snäll)
Antal sömntimmar i natt: Mellan ca 05.00 och 06.30 när sambon började snooza och gick upp 07.
Dagens första tanke: Låt mig sova. Jag svimmar om jag försöker resa mig.
Önskedröm: Att hunden kunde kissa sig själv. Tyvärr gick inte det.
Dagens nyttiga grej: Har tvättat en maskin och hängt den, har en på tur för hängning.
Dagens plan: Packa BB-väska. Kanske komma på någon mat. Försöka att inte få ett utbrott på sonen.
Dagens höjdpunkt: Desperate Housewives 21.00 på Kanal5 ikväll. Efter Ugly Betty. Om jag inte somnat tills dess..
Dagens fynd:BB-humor
Alternativt den här tråden på Familjeliv!
Dagar kvar som gravid: Idag, imorgon. Sen snitt på torsdag. Skönt/inget jag ser fram emot ca 50-50.

Få se hur jag känner mig om en vecka från idag? Spännande!
/J

Jag har ibland rätt svårt att hålla mig allvarlig när jag läser på vissa forum på nätet. Ett av de som frambringar flest skratt är Familjeliv.
Idag var dagens mest underliga inlägg, eller ett av dem åtminstone, att en mamma var så himla ledsen för att hon inte fått någon present av mannen när hon fått barn.
Ursäkta.. varför ska hon ha en present för att hon fött barn, jag bara frågar? Och det var jag långt ifrån ensam om. Jag visste inte att det var så "självklart" att man skulle få en "belöning" för att man blivit mamma, och det kanske beror på att jag inte fick det själv när jag fick sonen för några år sedan. Då var det mer fokus på sonen än något annat, och detta trots att vi kom hem ifrån BB på min födelsedag!

Min första reaktion är att det känns lite konstigt att FÖRVÄNTA sig en present av mannen, åtminstone känns det konstigt att just MAMMAN ska få något, eftersom att det visserligen är mamman som gör grovjobbet vad gäller krämpor, att bära ett barn i nio månader och då även avstå från många saker (alkohol, dålig mat, rökning, rensa kattlådan osv) för barnets bästa kan vara ett jobb. Men åtminstone för min egen del, så känns det som att pappan (sambon) har gjort en hel del han med, eftersom jag inte gjort många knop de sista månaderna av graviditeten. Sambon har vackert fått sköta hushållet, åka och köpa mina cravingprodukter i tid och otid och dessutom roa min son till o från, samt hantera ett VÄLDIGT varierande humör.
I min värld är det han som ska ha beröm. Visst har jag väl visserligen burit ett lass jag med, men jag är inte ensam!
/J

Idag är det dags för sista kollen på lillebror innan han kommer till världen nästa torsdag.
Lite skumt känns det allt, att det inte är en hel vecka kvar ens, men samtidigt är det ju oerhört smidigt att veta när man ska få barn, istället för att behöva gå och vänta i flera veckor och inte veta. På onsdag kommer mina föräldrar och hämtar sonen och hunden som ska få åka till dem medan jag och sambon åker till UAS och blir föräldrar. Hoppas att de kommer ihåg att ta med sin kamera, för vi har ingen som funkar.

I eftermiddag bär det iväg, och då är det magmätning och blodtryck som ska kollas, jag kollar aldrig något annat, för jag är lite av åsikten att mår jag inte dåligt så behöver jag inte heller kollas så mycket. Vilket min barnmorska okejar, eftersom att hela proceduren med MVC faktiskt är helt frivillig. Skönt med människor som fattar att man har rättighet att säga nej tack ibland med. Jag har ju läkarskräck, så det enda jag gjort är att ta en blodgruppering en gång, eftersom jag ska snittas, i övrigt har det handlat om blodtryck, viktkoll och magmått samt hjärtljud. Inget mer. Väldigt mycket mindre än när sonen var på gång, då skulle det minsann stickas i fingrar och ätas järn och springas på föräldrakurs och gud vet allt.. nu har det varit AVSEVÄRT lugnare. Tummen upp för det!

/J