Vi har nu inte bara ett barn, utan två. Den hittills största chocken är hur fasansfullt snäll den äldre av sönerna är. Han sköter sig själv och ser på tv eller spelar spel, eller så är han med oss och sköter om sin lillebror. Eller vad vi nu hittar på. Jag trodde faktiskt att han skulle vara mer avundsjuk än vad han är. Fast just nu verkar det vara hunden som är den som stör sig mest på att ha fått konkurrens, han knorrar oavbrutet. Men han tränger sig inte på och beter sig inte hotfullt, vilket är en bra början.

Natten har inte gett mycket till sömn, så idag ska vi jaga reda på en lösning för att nykomlingen ska kunna sova bättre, vagnen var inte så poppis, han vill vara närmare oss. Vi får helt enkelt kompromissa. Känns bra, killen är bra två dygn gammal och styr redan med järnhand!
/J