Vi har nu inte bara ett barn, utan två. Den hittills största chocken är hur fasansfullt snäll den äldre av sönerna är. Han sköter sig själv och ser på tv eller spelar spel, eller så är han med oss och sköter om sin lillebror. Eller vad vi nu hittar på. Jag trodde faktiskt att han skulle vara mer avundsjuk än vad han är. Fast just nu verkar det vara hunden som är den som stör sig mest på att ha fått konkurrens, han knorrar oavbrutet. Men han tränger sig inte på och beter sig inte hotfullt, vilket är en bra början.

Natten har inte gett mycket till sömn, så idag ska vi jaga reda på en lösning för att nykomlingen ska kunna sova bättre, vagnen var inte så poppis, han vill vara närmare oss. Vi får helt enkelt kompromissa. Känns bra, killen är bra två dygn gammal och styr redan med järnhand!
/J

Ta-daa! Klockan är lite efter tre på morgonen och jag borde sova. Åtminstone kan jag göra det till ca 05.00 innan jag måste upp, ta en dusch och åka iväg till Uppsala och lägga mig och vänta på mitt snitt. Men det går inte. Jag kan inte sova. Igår kväll var jag supertrött, kunde knappt hålla ögonen öppna, men nu.. nej.
Antar att det har lite att göra med att nu är det VERKLIGEN nedräkning.. Klockan 08.00 är det dags. Fem timmar kvar alltså. P sover dock som ett barn, så det är ju bra, att åtminstone HAN samlar lite krafter, eftersom han lär få ta hand om killen när jag sover vidare på uppvaket och BB, hehe.

Fick en fråga varför jag ska snittas. Därför att jag inte ska föda vaginalt. Av personliga skäl, inte av fysiska. Det var inte ens diskussion om något annat, utan jag informerade bara om att eftersom jag hade bra erfarenheter av sövt och planerat snitt så önskade jag samma igen. Jag fick ett okej inom någon minut, av läkaren som höll på att göra ett ultraljud. Inget Aurorasamtal, inget någonting. Bara ett okej. Väldigt skönt.

Sövningen fick jag igenom igår när jag var på inskrivning, men det var också lätt gjort, jag berättade bara att jag haft det förra gången och vad min motivering var, sen var det okej.
Det var skönt. Väldigt skönt. Nu hoppas jag bara att det går bra, men det tror jag nog, med all den kompetens som finns på Akademiska. Men det är klart att nervös är man väl alltid när det kommer tilll en operation, särskilt om man som jag, har läkarskräck.. Men hittills har alla jag träffat varit jättegulliga, så det känns bra.

Fast jag kan erkänna att jag ser fram emot att få allt överstökat och komma hem, helt klart.

Dagsläget här idag:

Trötthetsgrad: 15/10
Lungkapacitet: ca 20% kanske..
Sonens snällhetsgrad: 50-50 jättesnäll ena stunden, monster nästa. Leker med tåg just nu. (=snäll)
Antal sömntimmar i natt: Mellan ca 05.00 och 06.30 när sambon började snooza och gick upp 07.
Dagens första tanke: Låt mig sova. Jag svimmar om jag försöker resa mig.
Önskedröm: Att hunden kunde kissa sig själv. Tyvärr gick inte det.
Dagens nyttiga grej: Har tvättat en maskin och hängt den, har en på tur för hängning.
Dagens plan: Packa BB-väska. Kanske komma på någon mat. Försöka att inte få ett utbrott på sonen.
Dagens höjdpunkt: Desperate Housewives 21.00 på Kanal5 ikväll. Efter Ugly Betty. Om jag inte somnat tills dess..
Dagens fynd:BB-humor
Alternativt den här tråden på Familjeliv!
Dagar kvar som gravid: Idag, imorgon. Sen snitt på torsdag. Skönt/inget jag ser fram emot ca 50-50.

Få se hur jag känner mig om en vecka från idag? Spännande!
/J

Jag har ibland rätt svårt att hålla mig allvarlig när jag läser på vissa forum på nätet. Ett av de som frambringar flest skratt är Familjeliv.
Idag var dagens mest underliga inlägg, eller ett av dem åtminstone, att en mamma var så himla ledsen för att hon inte fått någon present av mannen när hon fått barn.
Ursäkta.. varför ska hon ha en present för att hon fött barn, jag bara frågar? Och det var jag långt ifrån ensam om. Jag visste inte att det var så "självklart" att man skulle få en "belöning" för att man blivit mamma, och det kanske beror på att jag inte fick det själv när jag fick sonen för några år sedan. Då var det mer fokus på sonen än något annat, och detta trots att vi kom hem ifrån BB på min födelsedag!

Min första reaktion är att det känns lite konstigt att FÖRVÄNTA sig en present av mannen, åtminstone känns det konstigt att just MAMMAN ska få något, eftersom att det visserligen är mamman som gör grovjobbet vad gäller krämpor, att bära ett barn i nio månader och då även avstå från många saker (alkohol, dålig mat, rökning, rensa kattlådan osv) för barnets bästa kan vara ett jobb. Men åtminstone för min egen del, så känns det som att pappan (sambon) har gjort en hel del han med, eftersom jag inte gjort många knop de sista månaderna av graviditeten. Sambon har vackert fått sköta hushållet, åka och köpa mina cravingprodukter i tid och otid och dessutom roa min son till o från, samt hantera ett VÄLDIGT varierande humör.
I min värld är det han som ska ha beröm. Visst har jag väl visserligen burit ett lass jag med, men jag är inte ensam!
/J

Idag är det dags för sista kollen på lillebror innan han kommer till världen nästa torsdag.
Lite skumt känns det allt, att det inte är en hel vecka kvar ens, men samtidigt är det ju oerhört smidigt att veta när man ska få barn, istället för att behöva gå och vänta i flera veckor och inte veta. På onsdag kommer mina föräldrar och hämtar sonen och hunden som ska få åka till dem medan jag och sambon åker till UAS och blir föräldrar. Hoppas att de kommer ihåg att ta med sin kamera, för vi har ingen som funkar.

I eftermiddag bär det iväg, och då är det magmätning och blodtryck som ska kollas, jag kollar aldrig något annat, för jag är lite av åsikten att mår jag inte dåligt så behöver jag inte heller kollas så mycket. Vilket min barnmorska okejar, eftersom att hela proceduren med MVC faktiskt är helt frivillig. Skönt med människor som fattar att man har rättighet att säga nej tack ibland med. Jag har ju läkarskräck, så det enda jag gjort är att ta en blodgruppering en gång, eftersom jag ska snittas, i övrigt har det handlat om blodtryck, viktkoll och magmått samt hjärtljud. Inget mer. Väldigt mycket mindre än när sonen var på gång, då skulle det minsann stickas i fingrar och ätas järn och springas på föräldrakurs och gud vet allt.. nu har det varit AVSEVÄRT lugnare. Tummen upp för det!

/J

Icas reklamfilmer har väl inte gått någon förbi. Att praktikanten Jerry har Downs Syndrom är en av nätets snackisar just nu, och det kan jag förstå, vissa tycker säkert att det är superkränkning på gång, eftersom att man "inte ska dra fram de som är sjuka i rampljuset", medan jag själv tycker att det är mer eller mindre på tiden, eftersom att inget blir bättre för att man tassar på tå och särbehandlar de som har DS.
De är människor, precis som jag och alla andra, och de har väl också drömmar och ambitioner, och varför, jag måste fråga VARFÖR skulle inte de kunna få vara praktikanter eller jobba? De må ha extra behov beroende på hur sjuka de är, det vet jag faktiskt inte så mycket om, eftersom jag inte jobbat så mycket med just den sjukdomen, annat än att jag varit ledare på så kallad handikappridning åt elever med bland annat DS och andra sjukdomar.
Men oavsett det, så är det trots allt människor, och att sopa dem under mattan och säga att det är "kränkande" för alla som har den sjukdomen att man tar in en av dem i en reklamfilm, det tycker jag inte känns vettigt på en fläck.

Hade jag själv haft DS hade jag blivit stolt att äntligen få se att någon med min sjukdom fick vara i media, det hör inte till vanligheterna. Hade jag haft ett barn med DS så hade jag också blivit glad, eftersom det visar att man kan ta sig till framgång trots att man är "annorlunda" och det skulle jag se som en inspiration för mitt barn i så fall.
Det sägs dessutom att de flesta som har DS är väldigt trevliga människor, tyvärr kan jag inte uttala mig, som sagt.. Men de jag mött har alltid varit trevliga, glada och öppna och det tycker jag är himla positivt!

Här är ett av de klipp som finns på Youtube med Jerry, min favorit av de som släppts än så länge!

 

/J

Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att man fått fram bevis för att man inte bör sova med sitt barn. Och ännu gladare var jag när man skrev att amning inte alls ger något skydd mot allergier.

Sen kom jag på att det spelar nog ingen roll, eftersom det finns rapporter som styrker mer eller mindre allt, om man bara tar sig tiden att leta reda på dem.

Lite trist att veta att de rapporter som kommer just nu snart är bortglömda till fördel för andra. Egentligen kan man undra, vad är meningen med att forska och skriva rapport efter rapport som bara säger emot varandra när man ändå bara väljer att ta till sig de rapporter som är stödjande för det man redan tycker?

Ett exempel. Om det kom en rapport som påpekar hur himla bra det är att sova med sitt barn, skulle jag då börja samsova med nästa barn? Knappast, för jag tycker att det är att binda ris till sin egen rygg eftersom jag redan från start sover dåligt och att då dessutom behöva nojja över var man har ett barn eller om det kommer någon och lägger sig hos mig mitt i natten och på så sätt stör den sömn jag väl får... nej tack. Den forskningsrapporten hade jag inte brytt mig om. Jag hade väntat med att bry mig tills det kom en som den som kommit nu, som säger att det är farligt att samsova, för då fick jag ju lite vatten på min kvarn om fördelarna med att INTE samsova.

Ibland när jag läser i trådar på olika forum så står det ofta klart att många har oerhört svårt för att ändra sin egen inställning. Det bara är så att det man själv tycker är rätt, det är också det som ÄR rätt tills motsatsen bevisats, allra minst.
Det är lite sorgligt, eftersom det handlar om vuxna människor.
Det komiska är att jag är en av dem i vissa frågor. MEN jag tillåter åtminstone andra att ha en annan åsikt utan att de är mindre värda för det, även om det inte finns en forskningsrapport som stöder deras åsikter.

/J

Så har en forskare kommit fram till att barn som sover med sina föräldrar riskerar plöstslig spädbarnsdöd i något högre grad än de som sover själv. Delar av artikeln finns på Familjeliv. Läser man hela rapporten så var även alkohol och rökning riskfaktorer (nähä?!).

Det som är intressant är inte själva rönet, det kommer ju nya hela tiden utan den effekt den har på oss människor. Läser man inläggen i ett forum som familjeliv.se ser man snabbt tendenser till att vi människor väljer vilka forskningsrapporter vi vill tro på. En som alltid låtit barnen sova hos sig lär ju knappast ändra på det på grund av en forskningsrapport. En som däremot aldrig låtit barnet sova hos sig får nu vatten på sin kvarn. "Haha, se där! Vad var det jag sa."

Så vad fyller de egentligen för funktion, dessa rapporter? Vi kommer ju ändå välja att göra det vi alltid gjort och förkasta det som är nytt. Stämmer nya rön inte in med vår egen världsbild gör vi allt för att försöka slå hål på dem. Vad skulle alla "amningsfanatiker" säga om det kom fram rapporter om att ersättning faktiskt var bättre än bröstmjölk? Det skulle ju bli en folkstorm utan dess like och heta debatter i TV.

Hur skulle samma "fanatiker" reagera om forskningen visade att ersättning är betydligt sämre än bröstmjölk? Skulle de ifrågasätta den rapporten? Nej de skulle hylla den som en absolut sanning, för nu passar ju rönen dem!

Ett sista extremt exempel: konspirationteorin runt attackerna den 11 september på www.911truth.org. Ett mycket motsägelsefullt namn. Sidan är helt inställd på att attackerna utfördes av eller på order av USAs egen regering. Sida upp och sida ner med "fakta" om att de styrande bär ansvar och hindrar fortsatta opartiska utredningar. De här människorna är inte ett skit intresserade av sanningen, de vill bara att det ska komma fram att regeringen faktiskt VAR ansvariga. De skulle bli ytterst besvikna om det visar sig att attackerna utfördes av ett gäng arga terrorister.

Är vi så trångsynta att vi bara vill tro på sånt som passar vår egen agenda utan att ifrågasätta våra egna värderingar?

/P

Söndag. Sambon var snäll och lät mig sova igår, så jag gör detsamma för honom idag. Under tiden så funderar jag lite på bloggens inriktning. Min grundtanke var att vi skulle blogga lite om samma saker fast spegla varsin sida av saken, vi har ju sällan eller aldrig samma åsikt om saker jag och min käre sambo, och jag tänkte nog lite att det kunde bli själva "grejen" med den här bloggen.
Tyvärr så tappade jag bort mig lite i "vardagsbloggande" i början, så många inlägg har jag raderat.
Jag börjar få en inställning till hur konceptet ska se ut, och jag har också frågat en tjej om hjälp att fixa till bloggen en gång för alla så den är snygg, och min tanke är väl att när ny design är på plats, då kommer vi sätta igång med det som en gång var grundtanken. Att skriva om samma sak, fast ur olika synvinklar. Det kommer nog att vara nyttigt på flera plan, inte minst för oss som par.

Har ni tips på vad man kan blogga om ur två synvinklar, så skriv gärna en kommentar!
Det jag kommer på rakt av är t ex som igår, vi läste på ett forum om någon som gav sitt barn Coca Cola i flaska.

Sambon (som inte tålde socker fram till omkring sju års ålder) tyckte det var totalt galet, och själv tyckte jag "vadå, spela roll om det är någon gång ibland, är det varje dag kan jag förstå att man blir upprörd, men lite nu och då..what's the big deal, liksom? "
Till saken hör att jag själv aldrig hindrades från något vad gäller att äta godis, läsk, chips, kakor osv.. och det har fungerat avdramatiserande för mig, så jag har låtit sonen få samma fostran som jag själv, och han bryr sig inte nämnvärt om sötsaker idag.. Visst han äter och dricker det, men han kan lika gärna ta en frukt eller en macka eller mat.. eller ett glas vatten.

Detta är ett typiskt sådant ämne som vi skulle kunna blogga om från varsin synvinkel. Flera finns. Och det kommer att bli mer sånt, när vi fått lite ordning på bloggen :o)

/J

Här är videon om mannen som "födde barn" i förra inlägget.

 

/J

Det är lite nu och då en del snack om att "ni kvinnor snackar om att föda barn.." Och jo, det känns befogat att klaga eftersom det troligen inte är någon överdrift att säga att det är den starkaste naturligt framkallade smärta man kan genomlida. Jag har nu "fuskat" för att få sonen, jag snittades på egen begäran, och visst kändes det, men jag är fullt medveten om att det hade varit värre för mig att föda vaginalt. Och att så många kvinnor är livrädda för att föda är fullt förståeligt, i synnerhet efter att man sett på program som "förlossningskliniken".

En man har varit modig nog att "testa" hur det känns att föda barn vaginalt, han gav upp efter tre timmar, något som en kvinna inte kan! Det hela var ett experiment som skulle simulera värkar med hjälp av elektriska impulser, och en fyrabarnsmamma konstaterade innan start att det kändes som när man föder barn.
Mannen som genomled experimentet avslutade med orden "kvinnor, ni vinner"! Tack, men jag tror ändå att jag, trots att jag är kvinna, fuskar även den 29:e när jag ska släppa ut lillebror i friheten. Det blir planerat snitt även då! Skulle aldrig våga utsätta mig för det där, kan jag lova.

Nu ska vi se om det funkar allting.. Jag har försökt stila till bloggen lite, och ändrade samtidigt på headern och en del annat, vad tycker ni? Det bebisgulliga försvann omedelbums, sambon fick en talan och tyckte att vi skulle ha lite collagestuk på headern för att symbolisera sådant som vi har runt oss mycket.
Sonen är med, djuren är med, min favorit-choklad är med, sambons favvodryck Cola är med, sonens älskling Mario fick vara med, och så lite annat som vi anser är "vardag" här.

Jag hoppas att det är lite bättre såhär, och att det HÅLLER sig så med.
Den som lever får se. Nu ska jag banne mig kolla om det finns någon pizzeria med hemkörning för nu är jag hungrig!
/J

Igår kväll så fick sonen ett samtal från mormor och morfar som gjorde hela hans kväll!
På tv så har de haft reklam för Monster Jam, något som vi skulle åkt på redan förra året, vi hade biljetter och allt klart, men så kom jobb emellan för sambon så det blev inget. Men i år ska han få åka och kolla i Globen på Monster Jam med sin mormor och morfar! Lyckan var total, eftersom han frågat dem om biljetter, och de skulle kolla ledighet osv, men inte kunde lova något. Nu har de i alla fall bokat till den 15/11 och gissa vad det första sonen sa när han vaknade i morse var?
"Mamma, hur långt är det till vi ska på Monster Jam?"
Det blir att fixa en almanacka och sätta kryss över varje dag så han får ett begrepp om hur länge det är kvar.. Kul att han får åka i år i alla fall :)

Grave Digger är bara en av deltagarna i Monster Jam..

 

/J

Idag fick vi konfrontera grannarna som inte kan ha koll på sina hundar. De har två stycken, en samojed och en "borderline" collie. När de är ute har de alltid minst en hund lös, ofta collien. Den har de ingen koll på. Den springer kors och tvärs i bostadsområdet och lyssnar inte på sin ägare. Sonen i familjen brukar i alla fall koppla den om han hinner se att det kommer andra hundar. Idag var det kärringen som gick med dem. Vi höll precis på att lasta ut det vi handlat ur bilen och deras hund hoppade upp i bagageutrymmet på min bil! Kärringen var helt oförstående och när vi var på henne om koppel (som hon hade i handen) sa hon att det inte var våran ensak och att hon minsann hade kollat med myndigheterna att det var ok. Att döma av hennes reaktion och resonemang när vi pressade henne så är nog inte alla synapser kopplade så att säga. Tillslut gick hon bara därifrån efter att ha gapat lite.

I staden vi bor råder ett allmänt koppeltvång på gator och torg och även på vissa namngivna platser.

/P

Jag skulle inte förvånas om sambon kommer göra såhär efter han läst den här strippen med Elvis.


Kan det vara en viss skillnad på fiskpinnar och kådisar, kanske?
/J

Det har nog drabbat oss alla. Den sista minuten innan man ska gå hem, då dyker det upp nåt. Idag var det chefen som hade fått nya (och dystrare) fakta i en fråga som vi har befarat länge. Vi får inte det stöd vi hade väntat oss av den andra arbetsgruppen så nu måste vi lösa det bäst vi kan. De lyckas slå ifrån sig uppgiften och ansvaret och vi får stå med skiten. Och det finns inget vi kan göra, för ingen annan kommer göra jobbet åt oss. Fin irritation att ta med hem till gumman.

På jobbet kan ingen höra dig skrika...

/P

Skönt med i alla fall en sovmorgon denna veckan. Somnade som en död igår. Ägnade en del åt att röja i hemmet idag. Inte det mest inspirerande att göra men det blev fint efteråt så det är ju faktiskt värt att göra det. Satt mest och försökte få till Linux på min ena bärbara. Gick väl inte så bra eftersom jag inte kan systemet ordentligt. Jaja, man får väl lära sig efter hand.

Sambon hittade på ett sätt att göra städningen lite roligare. Ett poängsystem för varje syssla man gör. Den med mest poäng på lördagen bestämmer en rolig aktivitet. Ett bra system som kan göra det roligt för grabben. Men dessvärre blir det väl som allt annat vi planerar; det håller i två veckor sen har vi glömt det. :)

Spelade Uno med grabben. Går rätt bra för honom, han börjar få koll på korten. Vann ändå över honom vilket jämnade ut sig genom att man fick storstryk i Mario Kart Wii.

/P

Eftersom vi är rätt kassa på att ta tag i saker ORDENTLIGT här (vi påbörjar gärna, men fullföljer mer sällan) så är det numera en mer eller mindre ständigt pågående städtävling här.
Reglerna är ganska enkla, varje fullständigt genomförd syssla ger 1 poäng. Vuxna behöver 10 poäng och sonen behöver 5 poäng för att "levla" och så håller vi på till på Lördag klockan 20.00 när vi summerar. Den som hunnit levla högst får bestämma ett pris i form av något kul vi gör ihop eller vad man nu känner för. På Söndagen börjar vi om igen. För att hålla ordning på allting så skrivs det upp  i ett block under varsin flik.


Vi har städat skrivborden (välbehövligt), städat vardagsrumsbordet, tagit ut sopor, fixat med tvätt, plockat ur väskor som bara blivit stående, diskat, sorterat bland papper och bäddat rent i säng mm.

Konstigt vilken "kick" man kan få av att sparka sig själv i röven med en liten tävling?!

/J

Så var man indragen i detta. Kom hem från mitt extrajobb och J hade kommit på att vi skulle blogga tillsammans. Aldrig varit ett fan av bloggar men det verkar ju vara en kul idé att göra detta tillsammans.

Helt ok på extraknäcket. Körde med en ny tjej idag. Lång tur så jag hoppas jag slipper den i fortsättningen. Hoppade in på en spelbutik och hittade gamla Zeldaspel på GC. De funkar ju på Wii så de köpte jag för en billig peng. Måste köpa till minneskort för just GC var man nu hittar det.

/P

Vi, han född -77 och hon född -79, tänkte försöka spegla vårt gemensamma liv genom att blogga tillsammans. Om hur vi fostrar en femåring. Om hur det är att bli förälder, vårt första gemensamma barn är på väg. Om saker vi upplever, tycker och tänker. Och om saker i vår vardag, allt ifrån ekonomi till städuppdelning och hundpromenader.
Tjusningen med ett IKEA-besök, eller att lära sig att kompromissa och mötas på halva vägen.
Livet är fullt av händelser, intryck och känslor. Här är vårt liv. Sett från våra respektive synvinklar. Enjoy!

/J & P